alskadesaknade.blogg.se

Jag tänker att jag egentligen borde skriva om hur det började, eller vad som hände under ditt liv. Men det är inte det jag vill skriva om idag, inte nu. Jag vill skriva om en röd klänning.

 

Vi skulle ju fått åka hem innan jul, det trodde alla, men så blev du sämre, och hemgång var inte aktuellt. Vi förstod att julen skulle firas på sjukhus. Jag har ju alltid gillat julen, många jag känner tycker inte om julen, tycker det är kravfyllt och jobbigt. Men jag har alltid tyck att julen är mysig. Men inför denna jul kändes det deppigt. Deppigt att du var sämre, deppigt att vi var kvar på sjukhus och ingen julkänsla infann sig riktigt. Någon vecka före jul åkte jag till centrumet nära sjukhuset för att köpa julklapp till dig, din syster och din pappa och jag hade bestämt mig för att köpa julkläder till er.

 

Det kändes så viktig, att ni på er första jul skulle ha nåt fint på er, något juligt, och helst likadant. Det kändes viktig att vi tillsammans om några år skulle kunna kolla på fotona från er första jul och ni skulle kunna se att det var juligt. I centrumet fanns en butik som hade kläder i prematurstorlek. Bara baskläder i basfärger. Det som fanns var en vit body med bruna ränder. Jag blev så himla ledsen. En vit body med bruna ränder är ju inte julig, då var det ju roligare med några av de kläderna ni redan hade. Men ni skulle ju få ha något speciellt på er på julafton, jag hade ju målat upp den bilden i mitt huvud. Ni skulle vara söta i lika kläder med era gulliga lika ansikten, det var så det skulle vara. Jag gick in i affären flera gånger, tittade lite på bodyn, gick ut och försökte hitta nåt i nån annan affär, gick tillbaka till affären och tittade på bodyn, gick ut och grinade lite över att allt var så eländigt, gick tillbaka och tittade lite på bodyn. Så höll jag på.

 

Sen bestämde jag mig. Jag skiter i prematurstorlek, jul är jul och jul ska inte vara en basbody i basfärger, jul ska vara rött. Så jag gick till HM och köpte en röd klänning med tillhörande röda strumpbyxor med snöstjärnor på. Allt kändes så mycket lättare, allt blev bättre, det kändes som jag hade tänkt mig, även om det inte var som jag hade tänkt mig. Jag tvättade din klänning varmt och torktumlade den så den krympte lite, den var fortfarande lite stor, men med uppvikta ärmar gick det bra. Sen kom julen och då hade er faster beställt jättefina kläder till er, som var uppsydda efter era mått. Röda med jultryck på, självklart fick ni ha dom på julafton och ni var så fina! Den röda klänningen kan ni ha på nyårsafton sa jag och er pappa. På nyår ska man ha finkläder och det var ju fina klänningar. Så dog du, helt plötsligt, dagen före nyårsafton. Du fick begravas i din fina röda klänning.

 

Din systers klänning ligger i hennes byrålåda, hon hade den på sig den 26 december, efter det är den aldrig använd. Det går inte att sätta på sitt levande barn lika kläder som ens döda barn begravdes i. Men vi kan inte göra oss av med den, så den ligger där, i byrålådan. Jag ser fotona som sjukhusfotografen har tagit av dig, du är så fin, det ser ut som du sover. Fotot är svartvitt och jag förstår att det är så det ska vara, det är rofyllt och fint. Men jag tänker att det är synd att det är svartvitt, för då ser man ju inte att du har röd klänning på dig.

 

Jag saknar dig så mycket!