Det sägs att Astrid Lindgren började telefonsamtal med att säga döden döden, så var det färdig pratat om döden sen. Jag är inte riktigt där, det räcker inte att säga döden döden så är det klart sen. Jag behöver tänka mer på det, älta döden, fundera, prata. Om döden, och om dig, och om vad som hände dig. Men ibland tänker jag också på livet. Det har blivit så tydligt nu, att livet och döden är så nära, för tänker jag på dig så är det oftast på ditt liv, men oundvikligt blir det även tankar på död. Jag kan ju inte annat än att glädjas över ditt liv, och det vi fick tillsammans, men att döden kom så tidigt, det kommer jag aldrig över.

 

Hur mycket livskraft finns det inte i människan, hur mycket kraft har vi inte för att överleva. Det visade du. Människan vill leva och livet vill levas. Jag lägger inte några värderingar i det, det handlar inte om hur vida det är rätt eller fel att avsluta sitt liv om man känner för det, det är inte det jag menar. Det jag menar är att i varje människa så finns det från början en drivkraft att överleva som är större än vad jag hade föreställt mig, sen kan av olika anledningar den kraften utplånas, men det är en annan sak. Din kraft för att få leva var så ofantlig, tyvärr räckte det inte, du var för sjuk, men satan i gatan vad du sparkade rumpa för att få leva.

 

Dom som vet trodde inte på ditt liv innan du föddes, men du visste bättre, livet visste bättre. Trotts att du hade alla odds mot dig så visade du hur stark du var och hur gärna du ville, hur mycket du ville. Du är utan tvekan den tuffaste och starkaste jag någonsin träffat, att få vara förälder till dig är en förmån som bara jag och din pappa har fått turen att uppleva. För det är jag evigt tacksam. Jag hade dig hellre hos mig i 116 dagar än inte alls, men det finns INGET jag inte skulle göra för att fått ha dig hos oss så mycket längre än så. Vi saknar dig, i alla sagors evighet!

Snart är det dags för urnsättning. Begravingen var ju för flera månader sen, men vi ville vänta med urnsättningen tills det blev vår. Vi har saknat att ha en grav att gå till, nu har vi snart det. Men nu känner jag nästan äckel när jag tänker på det. Att du, en av de finaste som någonsin har funnits och kommer att finnas är förvandlad till aska. Att man har tagit något så fint och brännt upp det, och sen sopat ihop det och lagt i en burk som vi ska gräva ner i marken. När vi var på begravningsbyrån och skulle bstämma om vi ville att du skulle bli kremerad eller begravd hel sa din pappa att det var så hemskt att tänka på, att du skulle eldas upp eller grävas ner för att ruttna, jag minns det så väl, för innan det hade jag inte tänkt på att det var dig vi pratade om. Jag var så praktiskt inriktad, men då när han sa så då kom det över mig. Man vill inte tänka på det, att det finaste man vet ska bli aska, men hellre det än ruttna kände vi. Hade vi fått välja fritt hade vi nog valt balsamering eller nåt... Att du är aska, nä, det känns bara hemskt att tänka på. Det är inte du. Du finns för alltid kvar hos oss, alltid i våra tankar, alltid i våra minnen.
 

När jag dör är jag alls inte borta  av Ingrid Wickberg

När jag dör är jag alls inte borta 
fast min kropp blivit till mull. 
Min vän, ty med allt som susar och sjunger 
skall jag komma tillbaka igen. 

Genom fåglarnas kvitter i träden 
genom fjärilars fladdrande slag. 
Genom flingornas dans på er ruta 
skall jag ge er en hälsning var dag. 

Och när björkarna spricker om våren 
och ni känner en varmare vind. 
Skall ni ana min själs odödlighet 
när jag dunlätt kysser er kind. 

Och då vet ni: jag är inte borta 
nej mer nära än ni kan förstå. 
Genom allt som susar och sjunger 
skall min hälsning med kärlek er nå. 

 

Å vad vi saknar dig!

Det här kommer nog vara det svåraste jag skriver, svårare än när jag skriver om när du dog, för det blir bara som en berättelse av kalla fakta, det här skriver jag och gråter. Men jag skriver det ändå, för jag måste.
 
Jag sa det till din syster ganksa tidigt, när ni bara hade levt i någon vecka. Till henne sa jag förlåt för att hon blev tvungen att komma ut så tidigt, jag sa det och jag grät, men jag sa det. Till dig kunde aldrig säga det till dig, jag kunde inte få ur mig orden. Jag kunde aldrig säga det, men jag tänkte det, så många gånger tänkte jag det..
 
Förlåt min älskade älskade lilla tigerunge.
 
Förlåt för att jag inte kunde göra en moderkaka som fungerade bättre. Förlåt för att min kropp gjorde en moderkaka som var så värdelös så att ni var tvugna att komma ut efter bara 27 veckor i magen. Förlåt för att min kropp gjorde en moderkaka som inte gav dig den näringen du behöde. Förlåt för att du var tvungen att komma ut innan dina lungor var redo för det. Förlåt för att det blev så, förlåt för att det gjorde att du dog.
 
Jag vet att man inte styr hur en moderkaka blir, coh jag känner ingen skuld. Men om min kropp hade kunnat göra en vettig moderkaka till er, vilket ju de flesta kroppar klarar av att göra, då hade du levt. Då hade ni kunnat vara kvar i magen tills dina lungor var redo för det och du hade kunnat leva i 116 år istället för 116 dagar, det är fakta som ingen kan ändra på. Förlåt för att det inte blev så.
 
Jag saknar dig så mycket.