Jag drömde om dig i natt. Jag har ju gjort det förut, gången innan denna gång var så hemsk. Drömmen kändes så verklig, jag drömde att du var död. När jag vaknade tänkte jag väcka din pappa och berätta hur hemskt jag hade drömt, men så kom jag på att det var verkligheten, inte bara drömmen. I natt drömde jag att jag skulle kolla på foton på dig i mobilen, men jag kom aldrig åt fotoalbumet för jag hade klarat en candy crusch-bana så bra så det var så mycket karameller som skulle sprängas så telefonen blev låst under tiden. Jag saknar dig!
Jag tänker att jag egentligen borde skriva om hur det började, eller vad som hände under ditt liv. Men det är inte det jag vill skriva om idag, inte nu. Jag vill skriva om en röd klänning.
 
Vi skulle ju fått åka hem innan jul, det trodde alla, men så blev du sämre, och hemgång var inte aktuellt. Vi förstod att julen skulle firas på sjukhus. Jag har ju alltid gillat julen, många jag känner tycker inte om julen, tycker det är kravfyllt och jobbigt. Men jag har alltid tyck att julen är mysig. Men inför denna jul kändes det deppigt. Deppigt att du var sämre, deppigt att vi var kvar på sjukhus och ingen julkänsla infann sig riktigt. Någon vecka före jul åkte jag till centrumet nära sjukhuset för att köpa julklapp till dig, din syster och din pappa och jag hade bestämt mig för att köpa julkläder till er.
 
Det kändes så viktig, att ni på er första jul skulle ha nåt fint på er, något juligt, och helst likadant. Det kändes viktig att vi tillsammans om några år skulle kunna kolla på fotona från er första jul och ni skulle kunna se att det var juligt. I centrumet fanns en butik som hade kläder i prematurstorlek. Bara baskläder i basfärger. Det som fanns var en vit body med bruna ränder. Jag blev så himla ledsen. En vit body med bruna ränder är ju inte julig, då var det ju roligare med några av de kläderna ni redan hade. Men ni skulle ju få ha något speciellt på er på julafton, jag hade ju målat upp den bilden i mitt huvud. Ni skulle vara söta i lika kläder med era gulliga lika ansikten, det var så det skulle vara. Jag gick in i affären flera gånger, tittade lite på bodyn, gick ut och försökte hitta nåt i nån annan affär, gick tillbaka till affären och tittade på bodyn, gick ut och grinade lite över att allt var så eländigt, gick tillbaka och tittade lite på bodyn. Så höll jag på.
 
Sen bestämde jag mig. Jag skiter i prematurstorlek, jul är jul och jul ska inte vara en basbody i basfärger, jul ska vara rött. Så jag gick till HM och köpte en röd klänning med tillhörande röda strumpbyxor med snöstjärnor på. Allt kändes så mycket lättare, allt blev bättre, det kändes som jag hade tänkt mig, även om det inte var som jag hade tänkt mig. Jag tvättade din klänning varmt och torktumlade den så den krympte lite, den var fortfarande lite stor, men med uppvikta ärmar gick det bra. Sen kom julen och då hade er faster beställt jättefina kläder till er, som var uppsydda efter era mått. Röda med jultryck på, självklart fick ni ha dom på julafton och ni var så fina! Den röda klänningen kan ni ha på nyårsafton sa jag och er pappa. På nyår ska man ha finkläder och det var ju fina klänningar. Så dog du, helt plötsligt, dagen före nyårsafton. Du fick begravas i din fina röda klänning.
 
Din systers klänning ligger i hennes byrålåda, hon hade den på sig den 26 december, efter det är den aldrig använd. Det går inte att sätta på sitt levande barn lika kläder som ens döda barn begravdes i. Men vi kan inte göra oss av med den, så den ligger där, i byrålådan. Jag ser fotona som sjukhusfotografen har tagit av dig, du är så fin, det ser ut som du sover. Fotot är svartvitt och jag förstår att det är så det ska vara, det är rofyllt och fint. Men jag tänker att det är synd att det är svartvitt, för då ser man ju inte att du har röd klänning på dig.
 
Jag saknar dig så mycket!
Jag börjar med slutet, för det är slutet som fyller mina tankar just nu. Som rullar om och om och om igen. Hur allt slutade. Vilket ju även är när allt började, när livet utan en av de den finaste började. Egentligen borde jag kanske börja från början. Det finns flera början. Början när jag blev gravid, början när vi fick reda på att det var två, eller början när ni föddes, eller början när vi fick reda på att du var för liten. Men jag börjar inte där. Jag börjar med slutet.
 
Vi är på neo fortfarande då, ni har hunnit bli 116 dagar den dagen då det slutar vara ni två bredvid varandra. Jag vaknar av att en sjuksköterska kommer in på rummet, klockan är ca 3.40 på natten. Du har låg puls. Jag torr att du har tagit av dig andningshjälmedlet eller nåt sånt och säger yrvaket när i stil med är hon orolig. Du har plötsligt ingen puls. Dom trycker på akutlarmet, rummet fylls med folk. Du flyttas till skötbordet. Dom gör hjärtkompressioner. Dom ringer på hjärtstoppslarmet. Det kommer ännu mer folk. Det kommer personal på sparkcyklar. Babyskyddet står i vägen och jag slänger undan det, dom måste ju få plats så de kan hjälpa dig. Läkaren säger att klockan är kvart i 4, vi tror att hon ska dödsförklara dig. Jag skriker ditt namn, flera gånger. Nån kommer fram och försöker lugna oss. Dom sätter oss ner på sängen, vi får vatten. Sen har du puls, du skulle inte dödsförklaras. Dom har satt respiratortub för att koppla respirator, men du andas själv så den tas bort. Du flyttas in på IVA. Din pappa stannar hos dig, jag går och lägger mig. Jag har bara sovit några timmar, för jag matade er i natt. Jag somnar. 6.30 kommer din pappa och hämtar mig. Din puls är låg igen. Jag skyndar in på IVA, dom har redan börjat med hjärtkompressioner. Du får lite egen puls, vi får gå fram och klappa på dig. Pulsen går ner, de måste börja med kompressioner igen. doktorn är där och gör ultraljud på ditt hjärta, jag flyttar sig så att jag inte ser skärmen, vill inte se att ditt hjärta inte slår. Läkaren vänder sig till oss och säger, ´ni förstår att det ser dystert ut men vi försöker en stund till´. Vi förstår det, men i huvudet rullar bara, ´så länge de försöker är det inte kört´. Läkaren säger 'ok hela teamet vi har gett adrenalin, dopamin, plasma och blod. Vi har gjort kompressioner i snart två timmar är det någon som har nån mer idé,  vad som helst, säg det nu'. Det är tyst, de fortsätter en stund till. Sen får vi dig i en filt i våra armar och vi känner hur du blir kallare. Vår fina älskade fantastiska dotter finns inte mer. Slutet är slut och slutet fortsätter för all evighet.
 
Vi saknar dig!