alskadesaknade.blogg.se

Jag börjar med slutet, för det är slutet som fyller mina tankar just nu. Som rullar om och om och om igen. Hur allt slutade. Vilket ju även är när allt började, när livet utan en av de den finaste började. Egentligen borde jag kanske börja från början. Det finns flera början. Början när jag blev gravid, början när vi fick reda på att det var två, eller början när ni föddes, eller början när vi fick reda på att du var för liten. Men jag börjar inte där. Jag börjar med slutet.

 

Vi är på neo fortfarande då, ni har hunnit bli 116 dagar den dagen då det slutar vara ni två bredvid varandra. Jag vaknar av att en sjuksköterska kommer in på rummet, klockan är ca 3.40 på natten. Du har låg puls. Jag torr att du har tagit av dig andningshjälmedlet eller nåt sånt och säger yrvaket när i stil med är hon orolig. Du har plötsligt ingen puls. Dom trycker på akutlarmet, rummet fylls med folk. Du flyttas till skötbordet. Dom gör hjärtkompressioner. Dom ringer på hjärtstoppslarmet. Det kommer ännu mer folk. Det kommer personal på sparkcyklar. Babyskyddet står i vägen och jag slänger undan det, dom måste ju få plats så de kan hjälpa dig. Läkaren säger att klockan är kvart i 4, vi tror att hon ska dödsförklara dig. Jag skriker ditt namn, flera gånger. Nån kommer fram och försöker lugna oss. Dom sätter oss ner på sängen, vi får vatten. Sen har du puls, du skulle inte dödsförklaras. Dom har satt respiratortub för att koppla respirator, men du andas själv så den tas bort. Du flyttas in på IVA. Din pappa stannar hos dig, jag går och lägger mig. Jag har bara sovit några timmar, för jag matade er i natt. Jag somnar. 6.30 kommer din pappa och hämtar mig. Din puls är låg igen. Jag skyndar in på IVA, dom har redan börjat med hjärtkompressioner. Du får lite egen puls, vi får gå fram och klappa på dig. Pulsen går ner, de måste börja med kompressioner igen. doktorn är där och gör ultraljud på ditt hjärta, jag flyttar sig så att jag inte ser skärmen, vill inte se att ditt hjärta inte slår. Läkaren vänder sig till oss och säger, ´ni förstår att det ser dystert ut men vi försöker en stund till´. Vi förstår det, men i huvudet rullar bara, ´så länge de försöker är det inte kört´. Läkaren säger 'ok hela teamet vi har gett adrenalin, dopamin, plasma och blod. Vi har gjort kompressioner i snart två timmar är det någon som har nån mer idé,  vad som helst, säg det nu'. Det är tyst, de fortsätter en stund till. Sen får vi dig i en filt i våra armar och vi känner hur du blir kallare. Vår fina älskade fantastiska dotter finns inte mer. Slutet är slut och slutet fortsätter för all evighet.

 

Vi saknar dig!