alskadesaknade.blogg.se

Tänkte att jag skulle börja berätta om hur det var när du och din syster föddes. Det blir nog lite uppdelat, men här kommer en av delarna.

 

Dagen innan du föddes var vi på ultraljud (som vi var två gånger i veckan), gången innan dess sa läkaren " det ser så bra ut så det nästan är konstigt", sen gången efter var det plötsligt så dåliga flöden så ni måste ut. Vi fick åka hem och packa lite saker, sen komma tillbaka för nytt ctg och snitt antingen den kvällen eller morgonen efter.

 

Snittet blev morgonen efter. Så småningom ska jag nog berätta mer om tiden som ni låg i magen, men inte just nu. Det jag kan säga är att läkarna på spec.mvc och fostermedicin sa att du inte skulle leva, natten innan snittet fick vi träffa en barnläkare som sa att du nog visst kunde överleva.

 

Jag var så rädd innan snittet, jag kom ihåg att jag skakade. Jag minns också att det tog mycket längre tid än jag hade trott, jag trodde det bara skulle vara snitt snitt, plocka ut barnen, sy sy, 10 minuter allt som allt tänkte jag. Men det tog lång tid innan någon av er var ute. Först kom din syster, hon skrek och vi grät, vilket fantastiskt ljud. Dom visade upp henne för oss och er pappa följde med ut till barnrummet. Efter en ganska lång stund (du slank iväg så de fick dra ut dig i benen har jag läst efteråt) säger narkosläkaren att nu är tvilling 2 ute. Du skrek inte och dom kunde aldrig visa upp dig för mig. Jag var så rädd. Lever hon frågade jag narkosläkaren. "Jag vet inte, men det förutstätter jag" svarade hon. Det kändes så tryggt på nåt sätt, att förutsätta att du skulle leva. Vi hade ju hela tiden tänkt att du skulle leva, men allt vi hade fått höra de senaste veckorna var det skulle vara ett mirakel om den lilla tvillingen lever till man kan ta ut dom, och ännu större mirakel om hon överlever att födas och att man med säkerhet kunde säga att du skulle dö, att det bara var en fråga om när. Sen gick narkosläkaren in till barnrummet och kom tillbaka och sa "de jobbar med henne", jag tänkte inte så mycket på det, tänkte att dom jobbar väl med alla nyfödda barn. Ni åkte upp till neo, jag var kvar och blev sydd. De stannade med kuvösen för att visa din syster, men dig hade dom inte tid att stanna och visa upp, dom jobbade med dig, med att hålla dig i liv. Du föddes livlös, bara 1 av 10 som är så dåliga när de föds går att rädda berättade dom sen. Sen fick du en spricka på lungsäcken också, så då fick dom hålla på med det, du klarade det också, älskade tiger. Ca 9 timmar efter att du hade fötts fick jag se dig för första gången, 586 gram kärlek.

  

Jag är så ledsen över att han fick rätt, läkaren som sa att du skulle dö, att det bara var en fråga om när. Vi trodde ju länge att han faktiskt hade fel. Jag tänkte att vi skulle söka upp honom, visa upp dig och säga"säg inte till folk att deras barn med säkerhet kommer att dö om det inte är säkert, titta hon lever ju". Fan att han fick rätt.

 

Du är så saknad!