Det sägs att Astrid Lindgren började telefonsamtal med att säga döden döden, så var det färdig pratat om döden sen. Jag är inte riktigt där, det räcker inte att säga döden döden så är det klart sen. Jag behöver tänka mer på det, älta döden, fundera, prata. Om döden, och om dig, och om vad som hände dig. Men ibland tänker jag också på livet. Det har blivit så tydligt nu, att livet och döden är så nära, för tänker jag på dig så är det oftast på ditt liv, men oundvikligt blir det även tankar på död. Jag kan ju inte annat än att glädjas över ditt liv, och det vi fick tillsammans, men att döden kom så tidigt, det kommer jag aldrig över.
Hur mycket livskraft finns det inte i människan, hur mycket kraft har vi inte för att överleva. Det visade du. Människan vill leva och livet vill levas. Jag lägger inte några värderingar i det, det handlar inte om hur vida det är rätt eller fel att avsluta sitt liv om man känner för det, det är inte det jag menar. Det jag menar är att i varje människa så finns det från början en drivkraft att överleva som är större än vad jag hade föreställt mig, sen kan av olika anledningar den kraften utplånas, men det är en annan sak. Din kraft för att få leva var så ofantlig, tyvärr räckte det inte, du var för sjuk, men satan i gatan vad du sparkade rumpa för att få leva.
Dom som vet trodde inte på ditt liv innan du föddes, men du visste bättre, livet visste bättre. Trotts att du hade alla odds mot dig så visade du hur stark du var och hur gärna du ville, hur mycket du ville. Du är utan tvekan den tuffaste och starkaste jag någonsin träffat, att få vara förälder till dig är en förmån som bara jag och din pappa har fått turen att uppleva. För det är jag evigt tacksam. Jag hade dig hellre hos mig i 116 dagar än inte alls, men det finns INGET jag inte skulle göra för att fått ha dig hos oss så mycket längre än så. Vi saknar dig, i alla sagors evighet!
